Julia - hon med hatt

Jaa det var ju inte riktigt igår senast som jag skrev i min blogg, mest för att jag inte vet vad som är tillräckligt intressant men inte för privat för att dela med mej till resten av världen. Inte för att jag tror nån sitter och läser min blogg men det är ändå här på vårt älskade internet alla kan få tag på allt om de vill.

   Studenten närmar sig nu, och jag är fylld av både lyckorus och ångest över framtiden. Pratade med en vis man i telefon idag som ändå hade liknande inställning till framtiden som jag och hur jag ska ta nästa steg ut i vuxenlivet. Även om jag inte känner mej vuxen alls. Kanske för att jag inte är den ännu. Det är så mycket prat om jobb och plugg och jobb och framtid att jag håller på att bli galen.

  

It's all just a game, but I hate to lose.

Jag hade säkert nått skitbra att skriva om, men den idén liksom krashlandade i mitt huvud och brann väll upp tillsammans med resten av mina hjärnceller.

Jag såg The Stand för nån dag sen, därav den fyndiga rubriken. Den var ganska bra egentligen förutom några mindre besvikelser, men så är det ibland med filmer. Den var sex timmar lång, det var mysigt. Jag ska skaffa The Shining med Jack Nicholson.

Nu skriver jag bara tankar som kommer upp i mitt huvud och jag borde veta bättre än att publicera det här men det gör jag inte. Tyvärr brukar jag faktiskt väldigt sällan veta bättre, något som jag både fått erfara redan och som antagligen kommer bita mig i ryggen (? snarare arslet ) ( nejmen så fult ord så skriver man väl inte! ) ( äh håll käften ).

Jag ska se MacGyver. Därefter mission:accomplished.

Jag har kommit på mig själv med att inte hälsa på folk på stan.  Bara knappt, om ens det. Eller om den jag känner igen hälsar först - då kan jag ju hälsa tillbaka. Men det är ju kanske inte så trevligt att hålla på så heller.
     Min lösning på problemet är att jag helt enkelt får skaffa mig en liten gubbe som sitter på min axel och påminner mig om att hälsa på folk. Rycka mig i ena örat om vi går förbi nån vi känner igen så att jag åtminstone kan höja handen och vinka lite igenkännande. Le litegrann också. Det är sånna små saker som kan göra så mycket. Jag tycker om när folk hälsar på mig, och man ska ju leva som man lär, eller hur? 

Varning för bittert inlägg!

Ibland händer det att jag blir jättearg, sådär så att det kan ta en stund att lugna ner sig igen vilket oftast leder till att man sen sitter nånstans och bara är bitter på allt är dåligt och ingenting är bra fast det finns massa saker som är bra. Egentligen. Men inte när jag är bitter då är allt dåligt.
   Ibland händer det att man blir så bitter om man varit med nån som är en riktig martyr. Det är så fruktansvärt irriterande och jag blir förbannad inombords. Utåt är jag också ganska arg, men det är bara i tankarna som jag slåss mot stora monster.

Men det finns faktiskt massa saker som är bra också. Att sitta och dricka kaffe och röka på en speciell balkong i kvarngärdet tillsammans med någon speciell är en sån sak. Att sitta och dricka öl nånstans med lite vänner är en sån sak. Att veta att det alltid finns ett speciellt nummer att ring är en sån sak. Att veta att man får ett svar om man skickar iväg ett sms är en sån sak. Att det ibland finns en fyrbent vän att ge en kram när man inte vill ha någon annans beröring. Sånt tycker jag är bra.

Jag hade tänkt ha ett blogginlägg om dagen. Nu är det dag tre och jag tycker min regel redan nu är jobbig. Jag kommer nog att bryta den ganska snart.

Dagens tanke när jag åkte buss: Hur står det till här egentligen? Tar man bussen och ser folk som man inte sett på flera år och ändå ser dem precis likadana ut. Dem beter sig säkert precis likadant också. Den enda som varken ser ut eller beter sig likadant som för massa år sen är nog jag.

Gud vad jag är trött på min blogg nu. 

Nej jag är verkligen inte seriös. 

Eller det började egentligen på torsdagen när Frida får ett samtal. Det var några som hon jobbar för ibland som pysslar med omstyling av hus (?) typ. I alla fall behövde dem hjälp av Frida med companjon att städa ur ett dödsbo som ingen ville veta av. Och vi får pengar för det, så vi bestämde att det gör vi. Pengar är ju alltid kul.
   Fredag morgon möts vi på stationen och åker iväg till Draget för att fixa släp. Ingen av oss har kört med släp förut eller kopplat sånna och grejer. Minst jag som inte ens kan manövrera en bil ens. Men händiga som vi är (och med lite hjälp) fick vi på släpet Torbjörn efter bilen och drog iväg mot Fålhagen där vårt dödsbo finns. Två trappor upp. Utan hiss.
   I lägenheten fanns en bäddsoffa, årsmodell 1800 som vägde uppskattningsvis 3 ton. Pryl nr 1 in i släpet. Den var hel tills vi kom fram till trappen, och väl nere på marken efter att äntligen fått ut den ur den alldeles för smala ingången var halva soffan kvar i trappen i diverse delar. men ner kom den.
   Timmarna som följde gick åt att sortera allt jävla skit som tanten hade samlat på sig. Lite synd tyckte jag om henne ändå. Har för mig att hon blivigt sjuk och visste att hon skulle till nått annat hem och dö där för hon hade gjort iordning lite grejer med markeringen "Ska brännas", typ massa brev och sånt. Ordentligt sjuk måste hon också ha varit för hon hade mediciner precis överallt, och i stora mängder. Hon hade sand också instoppat i garderoben, säkert från ställen hon varit på. Och ett kilo mjöl i ett tygknyte. I garderoben. Kanske var hon senil också.
   Efter att ha sorterat och burit ner allt till Torbjörn åkte vi till återvinningsstationen och slängde bort allt som var kvar från hennes liv, eftersom ingen ville veta av det. Allt försvann i diverse kontainrar efter hjälp från sorteringsgubbe nr 1. Tror han blev trött av våra frågor om var vi skulle lägga allt så 90% åkte ner i brännbart. Även sånt som inte skulle vara där men det sket han i så vi gjorde detsamma. Allt förutom en fickkniv försvann, den gav jag till min bror. 
    Sen lämnade vi Torbjörn på Draget igen, fick 1000 riksdaler i handen och drog till Max. Tanten finns det numera inte ett spår kvar av.

Kvällen bjöd sedan på turer i Östhammar, massor av vin och en stor minneslucka. Bra grej!
  

Jahapp nu har även jag gått och skaffat mej en blogg också. Men jag har ju så mycket att berätta om mitt liv så det var ju kanske inte så konstigt. Eller inte.. Nej men kul grej det här med blogg. Dagbok för alla på nätet.

Över till viktigare grejer, som det här uttrycket att man passar med nån som en hand i handsken. Det är väl att man är väldigt likasinnade, men om man tänker efter så finns det faktiskt väldigt många olika sorters handskar. Jag går verkligen inte ihop med alla jag träffar och umgås med, om min hand ska få plats i en snygg läderhandske. Men det finns väl en del tumvantar jag kan värma mina händer i, både lovikavantar och sånna man köper på stadium.
   Speciellt nu på vintern när det är så kallt ute, då är det bra med handskar. Då fryser man inte lika mycket, även om det finns dem som värmer mer och dem som värmer mindre. Men det betyder ju inte att jag trycker ner mina vänner i en byrålåda så fort det bli vår och tar fram dem när det passar mig igen. Så kan man ju faktiskt inte hålla på.
   Eller så är det bara på det enkla vis att det bara är ett ordspråk man inte ska ta så hårt på och hålla på och överanalysera. Men sånt gör ju jag i alla fall. Mest när jag åker buss.
   Jag ska nog fortsätta med det.